British 1829-1896 Sir John Everett Millais Galleries After his marriage, Millais began to paint in a broader style, which was condemned by Ruskin as "a catastrophe". It has been argued that this change of style resulted from Millais' need to increase his output to support his growing family. Unsympathetic critics such as William Morris accused him of "selling out" to achieve popularity and wealth. His admirers, in contrast, pointed to the artist's connections with Whistler and Albert Moore, and influence on John Singer Sargent. Millais himself argued that as he grew more confident as an artist, he could paint with greater boldness. In his article "Thoughts on our art of Today" (1888) he recommended Vel??zquez and Rembrandt as models for artists to follow. The Two Princes Edward and Richard in the Tower (1878) The Boyhood of Raleigh (1871)Paintings such as The Eve of St. Agnes and The Somnambulist clearly show an ongoing dialogue between the artist and Whistler, whose work Millais strongly supported. Other paintings of the late 1850s and 1860s can be interpreted as anticipating aspects of the Aesthetic Movement. Many deploy broad blocks of harmoniously arranged colour and are symbolic rather than narratival. Later works, from the 1870s onwards demonstrate Millais' reverence for old masters such as Joshua Reynolds and Vel??zquez. Many of these paintings were of an historical theme and were further examples of Millais' talent. Notable among these are The Two Princes Edward and Richard in the Tower (1878) depicting the Princes in the Tower, The Northwest Passage (1874) and the Boyhood of Raleigh (1871). Such paintings indicate Millais' interest in subjects connected to Britain's history and expanding empire. His last project was to be a painting depicting a white hunter lying dead in the African veldt, his body contemplated by two indifferent Africans. This fascination with wild and bleak locations is also evident in his many landscape paintings of this period, which usually depict difficult or dangerous terrain. The first of these, Chill October (1870) was painted in Perth, near his wife's family home. Many others were painted elsewhere in Perthshire, near Dunkeld and Birnam, where Millais rented grand houses each autumn in order to hunt and fish. Millais also achieved great popularity with his paintings of children, notably Bubbles (1886) ?C famous, or perhaps notorious, for being used in the advertising of Pears soap ?C and Cherry Ripe.   Related Paintings of Sir John Everett Millais :. | The Vale of Rest | Escape of a Heretic | The North-West Passage | Winter Fuel | Antumn Leaves |
Related Artists:
Stefano di Giovanni Sassetta
1423-1451 Italian Stefano di Giovanni Sassetta Gallery Stefano di Giovanni, known as il Sassetta, (Siena 1392 ?C 1450 or 1451) was an Italian painter. He was born in Siena, although there is also an hypothesis that he was born in Cortona. However, the first historical record of him was in Siena in 1423. Di Giovanni was probably the apprentice of Paolo di Giovanni Fei although it is also thought that he may have studied under Benedetto di Bindo. He painted in the semi-archaic Sienese School style of painting. Francesco di Giorgio e di Lorenzo, better known as Vecchietta, is said to have been his apprentice.
Arthur Fitzwilliam Tait
(February 5, 1819 -April 28, 1905) was an American artist who is known mostly for his paintings of wildlife. During most of his career, he was associated with the New York City art scene. Tait was born in Lively Hall near Liverpool, England. At eight years old, because his father went bankrupt he was sent to live with relatives in Lancaster. It is during that time that he became attached to animals. Later on, in Manchester, England, Agnew & Zanetti Repository of Art acquired Arthur Tait who began self-learning to paint, as a twelve-year-old boy.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.