Spanish 1746-1828 Francisco de Goya Locations was an Aragonese Spanish painter and printmaker. Goya was a court painter to the Spanish Crown and a chronicler of history. He has been regarded both as the last of the Old Masters and as the first of the moderns. The subversive and subjective element in his art, as well as his bold handling of paint, provided a model for the work of later generations of artists, notably Manet and Picasso. Goya married Bayeu's sister Josefa in July 25, 1773. His marriage to Josefa (he nicknamed her "Pepa"), and Francisco Bayeu's membership of the Royal Academy of Fine Art (from the year 1765) helped him to procure work with the Royal Tapestry Workshop. There, over the course of five years, he designed some 42 patterns, many of which were used to decorate (and insulate) the bare stone walls of El Escorial and the Palacio Real de El Pardo, the newly built residences of the Spanish monarchs. This brought his artistic talents to the attention of the Spanish monarchs who later would give him access to the royal court. He also painted a canvas for the altar of the Church of San Francisco El Grande, which led to his appointment as a member of the Royal Academy of Fine Art. In 1783, the Count of Floridablanca, a favorite of King Carlos III, commissioned him to paint his portrait. He also became friends with Crown Prince Don Luis, and lived in his house. His circle of patrons grew to include the Duke and Duchess of Osuna, whom he painted, the King and other notable people of the kingdom. After the death of Charles III in 1788 and revolution in France in 1789, during the reign of Charles IV, Goya reached his peak of popularity with royalty.  Related Paintings of Francisco de Goya :. | Portrat der Dona Isabel Cabos de Porcel | Entwurfe fur die Wandteppiche zur Ausschmuckung der Konigl | Friar Pedro Wrests the Gun from El Maragato | The Family of the Duke of Osuna | The Miracle of St Anthony |
Related Artists:
Cecelia Beaux
1824-1900 William Holbrook Beard Gallery Beard was born in Painesville, Ohio. He studied abroad, and in 1861 moved to New York City, where in 1862 he became a member of the National Academy of Design. He was a prolific worker and a man of much inventiveness and originality, though of modest artistic endowment. His humorous treatment of bears, cats, dogs, horses and monkeys, generally with some human occupation and expression, usually satirical, gave him a great vogue at one time, and his pictures were largely reproduced. His brother, James Henry Beard (1814-1893), was also a painter.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Jean-Louis Forain
1852-1931 French painter, printmaker and illustrator. Around 1860 he moved with his family to Paris, where he was taught by Jacquesson de la Chevreuse (1839-1903), Jean Baptiste Carpeaux and Andre Gill. He participated in the Franco-Prussian War (1870-71) and was a friend of the poets Paul Verlaine and Arthur Rimbaud; the latter is the presumed subject of a portrait (1874; priv. col., see 1982 exh. cat., no. 1) that may have influenced Manet late portrait of Mallarme (1876; Paris, Louvre). Forain first met Manet through his friendship with Degas in the early 1870s at the salon of Nina de Callias. He continued to associate with Manet, meeting the group of young Impressionists at the Cafe Guerbois and the Cafe de la Nouvelle Athenes. In 1878 Forain painted a small gouache, Cafe Scene (New York, Brooklyn Mus.), which probably influenced Manet Bar at the Folies-Bergere (1881-2; London, Courtauld Inst. Gals).