(March 17 or August 17, 1578 COctober 4, 1660) was an Italian Baroque painter. Born at Bologna, his father was a silk merchant who intended to instruct his son in the same trade; but by age twelve, Albani became an apprentice under the competent mannerist painter Denis Calvaert, where he met Guido Reni. Soon he followed Reni to the so-called "Academy" run by the Carracci family: Annibale, Agostino, and Ludovico. This studio fostered the careers of many painters of the Bolognese school, including Domenichino, Massari, Viola, Lanfranco, Giovanni Francesco Grimaldi, Pietro Faccini, Remigio Cantagallina, and Reni. In the year 1600, Albani moved to Rome to work in the fresco decoration of the gallery of the Palazzo Farnese, being completed by the studio of Annibale Carracci. Rome, under Clement VIII Aldobrandini (1592-1605) was exhibiting some degree of administrative stability and renewed artistic patronage. While pope Clement was born from a Florentine family residing in Urbino, his family was allied by marriage to the Emilia-Romagna and the Farnese, since Ranuccio I Farnese, Duke of Parma had married Margherita Aldobrandini. Parma, like Bologna, are part of the Region of Emilia-Romagna. Thus it was not surprise that Cardinal Odoarde Farnese, Ranuccio's brother, chose the Carraccis from Bologna for patronage, thereby establishing Bolognese predominance of Roman fresco painting for nearly two decades.  Related Paintings of Francesco Albani :. | TOilet of Venus | Apollo and Daphne. | Cupids to Venus | Albani Baptism of Christ ca 1640 | Diana and Actaeon |
Related Artists:
Hippolyte Flandrin
1809-1864 Hippolyte Flandrin Location Painter and lithographer, brother of Auguste Flandrin. He was initially discouraged from fulfilling his early wish to become an artist by Auguste lack of success, but in 1821 the sculptor Denys Foyatier, an old family friend, persuaded both Hippolyte and Paul to train as artists. He introduced them to the sculptor Jean-Francois Legendre-Heral (1796-1851) and the painter Andre Magnin (1794-1823), with whom they worked copying engravings and plaster casts. After Magnin death, Legendre-Heral took the brothers to the animal and landscape painter Jean-Antoine Duclaux (1783-1868). Hippolyte and Paul had both learnt the techniques of lithography from Auguste at an early age, and between the ages of 14 and 19 Hippolyte produced a number of lithographs, which he sold to supplement the family income. Many reflected his passion for military subjects (e.g. Cossacks in a Bivouac, c. 1825; Paris, Bib. N.). In 1826 the two brothers entered the Ecole des Beaux-Arts in Lyon, where Hippolyte studied under Pierre Revoil. Showing a precocious talent, he was soon advised to move to Paris, and having left the Ecole des Beaux-Arts in Lyon in 1829, he walked to the capital with his brother Paul; together they enrolled in the studio of Ingres. After several unsuccessful attempts, Hippolyte won the Grand Prix de Rome in 1832 with Theseus Recognized by his Father (1832; Paris, Ecole N. Sup. B.-A.), despite having suffered from cholera during the competition. His success was all the more spectacular given the general hostility to Ingres; Hippolyte was the first of his pupils to be awarded this prestigious prize. Hippolyte arrived in Rome in 1833; Paul joined him there in 1834. After first working on such subjects as Virgil and Dante in Hell (1836; Lyon, Mus. B.-A.), Hippolyte developed a taste for religious works during this stay. From 1836 to 1837 he worked on St Clare Healing the Blind for the cathedral in Nantes, winning a first-class medal at the 1837 Salon, and in 1838 he painted Christ Blessing the Children (Lisieux, Mus. Vieux-Lisieux), which was exhibited at the 1839 Salon.
master of st bartholomew
active in Cologne ca 1480/1510
tidemand
Tidemand kom vid 17 års ålder till Köpenhamns konstakademi, studerade där i fem år, tänkte sedan utbilda sig till historiemålare i Munchen, men valde i stället på en kamrats råd Dusseldorf till studieort och reste dit 1837. Han blev elev av Theodor Hildebrandt, men tog tidigare intryck av Carl Friedrich Lessings relativt realistiska historiemåleri. Hans första större målning behandlade ett svenskt ämne, Gustaf Vasa talar till dalkarlarna vid Mora (1841). Målningen inköptes av Rhens och Westfalens konstförening samt förskaffade Tidemand ett resestipendium från Norge och beställning på en altartavla till Vor Freisers kirke i Kristiania. Han reste sedan till Munchen och Italien, återvände till Norge på ett kort besök sommaren 1842, gjorde en studieresa i fjälltrakterna för att samla material till en påtänkt fosterländsk historiemålning, men kom nu till klarhet över sitt mål. Han ville, som han själv yttrat, skildra detta kraftiga naturfolks karaktär seder och vanor. Hans första tavla i detta syfte var Sagoberätterskan 1844, inköptes av drottning Josefina och förskaffade konstnären medlemskap av svenska konstakademien. Efter nya studieresor i Norge målade han Söndagskväll i Hardanger köptes av Oscar I, på slottet i Kristiania och Gudstjänst i en landskyrka. Han bosatte sig 1845 på allvar i Dusseldorf och vann snart ett namn genom de norska bondelivsbilderna. Samma år målade Tidemand i samarbete med Hans Fredrik Gude den romantiska Brudefärden i Hardanger. Revolutionsoroligheterna hade vid denna tid drivit de norske konstnärerna hem till Norge, och det såg ut, som skulle konsten nu bli rotfäst i hemlandet. Impulsen till en nationell konst gavs, men då lugn åter inträdde, återvände konstnärerna till utlandet. Under de närmaste åren målade Tidemand för det av Oscar I uppförda lilla lustslottet Oskarshal, som pryddes av uteslutande norska konstverk, serien Norskt bondeliv. Hans sista arbete var förstudier till en aldrig utförd historiemålning, Kristian IV grundlägger Kristiania, beställd av Oscar II. Tidemand skapade även tre altartavlor. I samarbete med Gude målade han Afton på Kröderen (1849), Ljustring (1850), Likfärd på Sognefjorden (1853), Fiskare i fara (1859), med Sophus Jacobsen Lappar på renjakt (1873) och med Morten M??ller Sinclairs landstigning i Romsdalen (1875). Han blev av sin samtid hyllad som Norges främsta representativa konstnär. Hans betydelse ligger i att han i sin konst gav uttryck åt det nationella uppvaknandet i sitt hemland. På samma gång föreställde han det norska folket för den stora allmänheten i utlandet. I Tyskland betraktades han som en av de främsta representanter i samtidens konst. Han fick många utmärkelser såväl i Tyskland som i Paris och i England, och hans arbeten såldes till höga pris. Sina mest omtyckta målningar upprepade han med tillhjälp av flera medhjälpare gång på gång, några i ända till 12 exemplar. Många av hans arbeten är återgivna i kopparstick och litografi. L. Dietrichson utgav Adolph Tidemand, hans liv og hans værker (2 delar, 1878-79).